Bloggen har nytt hem

Nu hoppas jag verkligen att ni följer med mig hit. Det gör ni väl?
Jag kommer att låta den här bloggen ligga vilande, sannolikt återvänder jag en vacker dag!

Titta här

Av Anna Ribbing och Maria Nilsson Thore

Något man snabbt lär sig att uppskatta som småbarnsförälder är smarta bäbisböcker. Perböcker med tanke, och nästa stegets böcker (ofta på tittuttema) med någon liten glimt i ögat. Annars blir man rätt snart rätt ess, kan jag lova.

Det här är just en sådan bok. Den börjar i detaljer, visar djuret och presenterar vad djuret gör, för att ta oss till det stora perspektivet och faktiskt ge högläsaren möjlighet att prata med barnen om att allting hänger ihop. Att världen pågår hela tiden över allt, inte bara inne i vårt lilla hus i vår lilla bubbla. Det är fint. Och det är bra.

Boken är ett recensionsexemplar från Rabén & Sjögren.

Vemod och flytt

Jag håller som bäst på att exportera den här bloggen hit. Det är ett test, och den här bloggen kommer att finnas kvar men ligga rätt vilande så länge jag bloggar i jobbet. Det känns lite vemodigt, för kostymen är lite trång och min fina illustration får stanna ”hemma”, men det blir nog bra! Ni hänger väl med? Jag lovar att meddela när det är dags.

P.S Fördelen med att blogga ”i tjänst” är att inläggsfrekvensen lär öka markant. Och det borde väl kunna vara en fördel?

I recensionshögen

Två böcker som känns aktuella hemma hos oss just nu:

Känslornas pekbok

Av Hanna Albrektson

Vi pratar om hur stora bokhylleinnehavaren känner inför att lilla bokhylleinnehavaren nu börjar på samma dagis som honom. Jag frågar om det känns ”konstigt”, ”bra” eller ”dumt” och han tänker efter lite. Sedan svarar han: ”Det känns coolt”. När jag frågar vad coolt betyder säger han: ”Men åh, läs Känslornas pekbok”.

Gilla förlag har gett ut flera annorlunda pekböcker, och jag tycker det är jättekul att det kommer en som inte väjer för svåra och krångliga känslor.

Jag kan hålla med Helena på Barnboksprat om att det är svårt att förklara känslor som ”hysterisk” för ett barn i pekboksåldern, samtidigt bäddar det ju för intressanta tolkningar och diskussioner. Jag tänker också att nya konstiga ord sjunker in efter hand, och det är aldrig fel att ha många sätt att beskriva sina känslor.

Hanna Albrektsons fåglar är uttrycksfulla och för den vuxne läsaren är känslorna omöjliga att ta fel på. Ibland är det faktiskt inte helt fel att se småbarnströttheten som inte sällan gränsar till hysteri speglad i extrema miner.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Filmtips

Äntligen gillar sonen långfilm. Just nu tittar vi på Min granne Totoro, och den är helt fantastisk. Det visste ni säkert redan, men jag påminner!

Shoppingtips

Ni som är medlemmar i Barnens Bokklubb vet väl att där är en fin rea just nu? Jag var tvungen att shoppa lite såhär på fredagslunchen…

Josa!!

Min sons älsklingsfärger är i nämnd ordning ”josa, och lite vitt och sfajt”. Jag hoppas han behåller sin egen smak, trots att så många motarbetar honom. Antar att ni sett denna nyhet, och det i det här fallet lyckliga slutet. Däremot kan man ju fundera över uttrycket ”nätilska”. Är ilska olika mycket värd beroende på forum?

Den där bästa högläsningsstunden

Är ni nyfikna nu då?

Här är i alla fall boken som dottern älskade:

Den är skriven av Åsa Medel-Hartvig, med stämningsfulla illustrationer av Ane Gustavsson (läs mer om den här). Konceptet är enkelt, lilla Otis upptäcker sorg och gör vad han kan för att sätta plåster på såren. Ibland bokstavligen, ibland räcker en nalle eller en mysstund. Men vem tröstar Otis?

Jag vet ju inte exakt vad i den som tilltalade Astrid så mycket, men det finns något mycket lugnande i de trösterika upprepningarna, och naturligtvis i det lyckliga slutet. Tilltalet är enkelt och ur barnets perspektiv, någon tvivel om att små barnarmar runt halsen och en utlånad sköldpaddsväska faktiskt löser såväl akuta (pappas väska som glömdes på bussen) som med existentiella (farfaderns sorg över något han läst i tidningen, en dödsannons?) finns inte.

Åsa Mendel-Hartvig är lite expert på de där små barnens känslor och vänder gärna på dem. Ni har väl läst om Tessla och hennes bångstyriga föräldrar?
Som tvåbarnsförälder är jag för övrigt mycket peppad på hennes nästa bok.

Boken är ett recensionsexemplar från Natur & Kultur.

Sjung ut

Bilresor, långa dagsturer liksom korta strandfärder, tenderar att bli ett litet helvete i varma bilar med små otåliga barn. Härom dagen hörde jag om en mammakollega som tvingats sjunga den gamla slagdängan ”Hör nu magistern” på repeat i 16 mil för att hålla sonen lugn, och jag gissar att det inte bara är jag som har liknande historier (maken brukar få mig att gråta men barnen att bli märkligt lugna genom att dra hela Balladen om Briggen Blue Bird av Hull).

Därför är det alltid välkommet med hjälp att bredda repertoaren, bäst på den fronten för min del har nog Visor och ramsor i Hellsingland (Rabén & Sjögren, 2009)varit. Sångböcker med cd-skivor har lång livslängd, och när artisterna är bra orkar till och med vuxna med de 32 upprepningar som småttingarna kräver av varje låt.

Min bokmal till son och musikälskare till dotter har dessutom i Catarina Kruusval hittat sin gemensamma nämnare, där de välkända barnsångerna både kan sjungas och läsas i bekväm (och tuggvänlig, vilket är viktigt när det gäller musikälskaren) kartong (Rabén & Sjögren).

Många av Barnkammarböckerna (Bonnier Carlsen) har skiva till, och när de dessutom har noter för den som kan läsa (och spela) sådana gillar jag det. Det enda tråkiga blir upprepningarna. Jag vet inte hur många varianter av diverse kända barnvisor vi lyssnat igenom för att bara få de där nya guldkornen som blir favoriter och just breddar repertoaren.

Men så var det ju det där med repertoar. Får det kallas så när varannan ton ligger lite mittemellan den rätta och något helt annat? Är det ok att börja sväva iväg i någon annan barndomsfavorit mitt i sången om okända djur för att man plötsligt över huvud taget inte kan komma på hur det ska vara? Klart det är ok under de där krislägena i bilen (då man tackar gudarna att man inte åker tåg och tvingas utsätta andra än de närmaste), men jag tror att rätt många föräldrar ofta känner sig osäkra när det är dags för sångstund. Därför var jag extra nyfiken när Tina Ahlin kom med en ljudsatt sångbok illustrerad av Jessica Kurki: Svenska barnvisor, Urval, piano och munspel av Tina Ahlin (Bokförlaget Max Ström, 2012). Boken är en rätt logisk utgivning av Max Ström förlag som gjorde succé med den ljudsatta fågelboken. Utformandet är också detsamma – det lite klumpiga tryckandet från 1-50 för att välja sång (varför inte en siffersats som på en telefon?) och det lite burkiga ljudet från en liten högtalare som sitter i bakre pärmen. Ändå tycker jag idén är briljant! Att få text, noter, fina illustrationer till en massa klassiker – och dessutom få en egen pianist! Det går lagom snabbt, och jag får hjälp med sånger jag älskat men aldrig vågat sjunga eftersom melodin bara låtit vettig i mitt huvud och knappt där. Den stora invändningen är nog ändå utbudet, för nog klarar de flesta föräldrar en någorlunda variant av imse vimse? Måste vi ens sjunga Bä, bä, vita lamm för våra stadsbarn? Men med godingar som Yllevisan, O-låten och inte minst Jätten Jorms sång så köper jag det ändå. Den som umgås med oss får känna sig varnad. Nu finns det ingen ursäkt att inte sjunga med.