Meh!

För hundra år sedan visade en kompis mig en doptavla som hon beställt till sin son. Jag tyckte den var så himla fin, och har tänkt på den sedan dess (till exempel att den inte alls behöver vara en doptavla utan bara kan vara en födelsetavla om man nu inte tvunget är medlem i kyrkan).

Jag har sett varianter men inte hittat just den illustratör som hon visade (vilket kan ha berott på att jag inte visste vad illustratören i fråga hette).

Nu av en slump hittade jag den. Illustratören är ju en av mina barnboksfavoriter, just nu aktuell med både Kivi och Tisdagskossan. Så det kan vara!

Read Full Post »

”Jag vill läsa Kivipivi”

Så har det låtit hela semestern! Vid poolen, vid hotellets matbord, i sängen såväl morgon som kväll. Jesper Lundqvist och Bettina Johansson har verkligen lyckats skapa en spännande barnbok och lilla bokhyllans äldre innehavare (som redan räknar ner till treårsdagen i maj) älskar den.

Historien är onekligen rafflande för när Kivis högsta önskan går i uppfyllelse är det inte riktigt som hen tänkt sig. En monsterhund är ju ingen tax och det blir en tuff dag för Kivi.

Att Kivi nämns som ”hen” och ”henom” och därmed är en föregångare i barnbokssvängen reagerar Ebbot inte alls på. När jag efter sisådär tjugo omläsningar nämner det nickar han bara och säger ”och vad är monsterhund” (en ”den”). Själv tycker jag ”hen” ligger oväntat naturligt i munnen. Jag brukar förespråka könsneutrala/normbrytande barnböcker och tycker det är bra att ha ett ord som gör det möjligt att ha en huvudperson som är barn först och främst.

Jag har bara som ytligast hängt med i den hendebatt som Olika förlag skapat runt den här boken, men den som är intresserad kan säkerligen läsa mer på förlagets hemsida. Jag tycker det är kul att de drar igång den här debatten och är framför allt glad att de gör det med en bok som står för sig själv och är värd uppmärksamheten också för sina kvaliteter som just barnbok. Bettina Johansson är en storfavorit här hemma och om du missat Vera och Tisdagskossan så passa på att kolla in den också!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Read Full Post »

Världens mamma och en katt

Av Kristina Murray Brodin och Bettina Johansson

Efter en första läsning skrev jag att den här boken var precis så fin som jag väntat mig efter att ha läst Maskerad. Kanske är den ännu lite finare.

För precis som i Maskerad känns det som att vi får ett kikhål in i en verklig värld. Jag har inte varit där, har tack och lov inte haft en mamma som tappade håret och blev trött, men jag tror att det för ett litet barn kan vara just så här. Konstigt, tråkigt och jobbigt men också lika självklart som allt annat här i livet.

Huvudpersonen i Världens mamma och en katt (ett barn med outtalat kön!) tycker om alla sina olika mammor; den tröttaste och den tokigaste och den dummaste och den snällaste. Kanske ger mamma henom en katt i födelsedagspresent. Det vore bra att ha när mamma somnar under sagoläsningen.

Texten, som är i jagform vilket nästan är en förutsättning när man väljer att inte avslöja om huvudpersonen är en han eller hon, är rättfram och precis så lagom filosofisk som ett barn i förskoleåldern kan vara. Bilderna är ett kapitel för sig, berättar egna små historier i den pågående berättelsen och är vänliga, ärliga och mjuka i färg och form. ”Som konstverk”, skrev Karin på Enbokcirkelföralla, och jag håller med!

Det här är inte en av de där övertydliga böckerna som ska få barnet att prata om döden. Det är inte 70-talets förnumstiga lärobok om ”när Olas farfar dog”. Det här är en bok för alla barn, men säkert blir igenkänningen och öppningen till samtal extra betydelsefull för de barn som lever nära döden.

Read Full Post »