Idol

Read Full Post »

Böcker i överflöd?

Helena på Barnboksprat diskuterar bokprylar och överflöd i senaste numret av Barnposten. Det är egentligen flera olika diskussioner, känner jag. Den om böcker som nästan är prylar i sig, den om prylar med koppling till böcker och den om överflöd av leksaker och böcker. För min egen, och kanske er, skull benar jag nog upp det:

Interaktiva böcker: Jag gillar när sonen är med aktivt i läsningen, vare sig det handlar om att engageras känslomässigt eller vara fysiskt aktiv. I barnboksspalten som jag länkar till här tipsar jag om En bok av Hervé Tullet, som utan att innehålla varken flikar eller andra attribut får barnet med sig hela vägen. Det behövs inte så mycket! När flikarna/knapparna med ljudillustrationer/pälsinslagen eller vad det nu är tar över, och får förlagen att tro att de kommer undan med en undermålig historia eller med ett dåligt språk blir jag dessutom rosenrasande (ping Go’boken).

Bokprylar: Vilken uppsjö det finns alltså! Vi har en mängd Labansaker hemma, främst gåvor, och mycket av det fick vi faktiskt av sonens farmor och farfar innan varken vi eller sonen fallit för det lilla spöket. Om det spelade in när sonen sedan började älska såväl filmer som böcker vet jag faktiskt inte, men det är klart att det är svårt att stå emot när han vill ha något Labanrelaterat, just för att det är kopplat till hans bokkärlek.

Sedan är det ju Babblarna, som jag brukar skriva om. Vi har samtliga (sex stycken) babbelfigurer i plast, och Ebbot älskar dem. Han har precis börjat prata, och några av de första orden han sa var ”Bobo”, ”Dada” etc. Han vet vad var och en heter, och badar dem och låter dem åka i sitt garage. Jag kan egentligen inte se att det är sämre med prylar som har bokkoppling än andra saker – allt beror ju på kvaliteten och där är det i slutänden upp till oss föräldrar att välja. Visst kan man bli beklämd när man ser hur Nalle Puh till exempel förvrängts till oigenkännlighet av Disney, men vad göra annat än att inte köpa? Och om barnet nu tröttnat på Pippi vid ung ålder undrar man ju om det beror på prylarna eller på att barnet ändå inte gillade – eller ens har läst!?! – böckerna så mycket.

Överflödet av böcker: Det här är nog den fråga jag funderar mest på i min vardag! Vi har överfulla bokhyllor både när det gäller barn- och vuxenböcker, och det är ju i grunden något jag är väldigt nöjd över. Det händer – inte minst vid flytt – att jag får kommentarer som antyder att det skulle vara något negativt men det örat kan jag faktiskt inte lyssna på. Däremot har ju inställningen till att äga böcker förändrats, inte minst när det blev billigare med böcker, generellt. Inte hade någon så bågnande hyllor när jag var liten? Vi hade det definitivt inte och vi är ändå en väldigt läsande familj. Det gjorde ju också att böcker var lite exklusivt – något man fick till jul och födelsedagar, och så i bokreatider!

För sonen är det ju något helt annat. Jag gissar att han i snitt får minst 2-3 nya böcker i månaden i sin hylla. Det är recensionsexemplar, reafynd, hans mors kompensationsbeställningar (när jag beställer till mig själv känns det alltid bättre att också beställa något till honom) och gåvor från morföräldrarna som dimper ner. Och även om han alltid är entusiastisk över en ny bok är det klart att det inte är särskilt speciellt för honom när de dyker upp.

Min rädsla är alltså att han inte ska förstå det fantastiska med en bok, samtidigt som jag ju vet att all forskning visar att just tillgången på böcker – och läsandet i hemmet – är det som skapar läsande barn. Lösningen är väl en mellanväg, att inte följa varje bokköpsimpuls (och jag begränsar mig faktiskt, jag har ju något hum både om ekonomi och utrymme hemma), men nog är det den sista delen av den där meningen jag just skrev som jag oftast har i bakhuvudet när jag agerar, långt oftare än förledet.

Hur tänker du om de här frågorna? Köper du mycket böcker till dina barn (miljöaspekten har jag ju inte ens varit inne på, det orkar jag nog inte)? Köper du bokprylar?

Read Full Post »