Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Fenomen’ Category

Ni som är medlemmar i Barnens Bokklubb vet väl att där är en fin rea just nu? Jag var tvungen att shoppa lite såhär på fredagslunchen…

Read Full Post »

Josa!!

Min sons älsklingsfärger är i nämnd ordning ”josa, och lite vitt och sfajt”. Jag hoppas han behåller sin egen smak, trots att så många motarbetar honom. Antar att ni sett denna nyhet, och det i det här fallet lyckliga slutet. Däremot kan man ju fundera över uttrycket ”nätilska”. Är ilska olika mycket värd beroende på forum?

Read Full Post »

Bilresor, långa dagsturer liksom korta strandfärder, tenderar att bli ett litet helvete i varma bilar med små otåliga barn. Härom dagen hörde jag om en mammakollega som tvingats sjunga den gamla slagdängan ”Hör nu magistern” på repeat i 16 mil för att hålla sonen lugn, och jag gissar att det inte bara är jag som har liknande historier (maken brukar få mig att gråta men barnen att bli märkligt lugna genom att dra hela Balladen om Briggen Blue Bird av Hull).

Därför är det alltid välkommet med hjälp att bredda repertoaren, bäst på den fronten för min del har nog Visor och ramsor i Hellsingland (Rabén & Sjögren, 2009)varit. Sångböcker med cd-skivor har lång livslängd, och när artisterna är bra orkar till och med vuxna med de 32 upprepningar som småttingarna kräver av varje låt.

Min bokmal till son och musikälskare till dotter har dessutom i Catarina Kruusval hittat sin gemensamma nämnare, där de välkända barnsångerna både kan sjungas och läsas i bekväm (och tuggvänlig, vilket är viktigt när det gäller musikälskaren) kartong (Rabén & Sjögren).

Många av Barnkammarböckerna (Bonnier Carlsen) har skiva till, och när de dessutom har noter för den som kan läsa (och spela) sådana gillar jag det. Det enda tråkiga blir upprepningarna. Jag vet inte hur många varianter av diverse kända barnvisor vi lyssnat igenom för att bara få de där nya guldkornen som blir favoriter och just breddar repertoaren.

Men så var det ju det där med repertoar. Får det kallas så när varannan ton ligger lite mittemellan den rätta och något helt annat? Är det ok att börja sväva iväg i någon annan barndomsfavorit mitt i sången om okända djur för att man plötsligt över huvud taget inte kan komma på hur det ska vara? Klart det är ok under de där krislägena i bilen (då man tackar gudarna att man inte åker tåg och tvingas utsätta andra än de närmaste), men jag tror att rätt många föräldrar ofta känner sig osäkra när det är dags för sångstund. Därför var jag extra nyfiken när Tina Ahlin kom med en ljudsatt sångbok illustrerad av Jessica Kurki: Svenska barnvisor, Urval, piano och munspel av Tina Ahlin (Bokförlaget Max Ström, 2012). Boken är en rätt logisk utgivning av Max Ström förlag som gjorde succé med den ljudsatta fågelboken. Utformandet är också detsamma – det lite klumpiga tryckandet från 1-50 för att välja sång (varför inte en siffersats som på en telefon?) och det lite burkiga ljudet från en liten högtalare som sitter i bakre pärmen. Ändå tycker jag idén är briljant! Att få text, noter, fina illustrationer till en massa klassiker – och dessutom få en egen pianist! Det går lagom snabbt, och jag får hjälp med sånger jag älskat men aldrig vågat sjunga eftersom melodin bara låtit vettig i mitt huvud och knappt där. Den stora invändningen är nog ändå utbudet, för nog klarar de flesta föräldrar en någorlunda variant av imse vimse? Måste vi ens sjunga Bä, bä, vita lamm för våra stadsbarn? Men med godingar som Yllevisan, O-låten och inte minst Jätten Jorms sång så köper jag det ändå. Den som umgås med oss får känna sig varnad. Nu finns det ingen ursäkt att inte sjunga med.

Read Full Post »

Idag skriver jag på tema reseböcker för barn! Du hittar texten här!

Read Full Post »

Ni tror kanske att jag gett upp barnbokssvängen. Kunde inte vara mer fel. Men med allt barnboksläsande på hemmafronten och recenserande på jobbfronten (och plus det ett nytt mer ansvarsfullt jobb till vardags) har det blivit lite skralt med bloggandet. Jag kommer tillbaka. Till dess bjuder jag på en barnboksspalt med tema konst! Kolla här!

Read Full Post »

Barnens bokklubb flaggar på sin facebooksida för att det är Internationella barnboksdagen idag. Det får mig att minnas mina två kraftigt vanvårdade bloggar.. Hurra för barnböcker, i alla fall!

Read Full Post »

Barnens bokklubb flaggar på sin facebooksida för att det är Internationella barnboksdagen idag. Det får mig att minnas mina två kraftigt vanvårdade bloggar.. Hurra för barnböcker, i alla fall!

Read Full Post »

Ni väntar väl med spänning på min bokrearapport? Den kommer här!

2,5-åringens standardsvar är ju ”nej”, så att få honom att uppvisa entusiasm för bokhandelsutflykten lyckades sådär. Väl på väg var han dock rätt peppad, och när vi några dagar senare jagade födelsedagspresent till hans morfar var han riktig bokhandelsexpert och gick gladeligen i tre olika butiker.

Den första, då uppgiften enbart var att välja några böcker till sig själv och en till lillasyster, var Akademibokhandeln på köpcentret Entré. Inte min favvobokhandel på något sätt, men en inom lagom avstånd och med lagom avgränsat reabord (jag hade gjort ett förberedande besök så klart).

Vad hade jag väntat mig? Jag vet faktiskt inte riktigt, men jag var inte helt beredd på vad jag stolt konstaterade var ett bibliotekssyndrom: han ville inte köpa han vill läsa. NUNUNUNUNU! Så det första uppdraget blev att förklara bokhandelns villkor. Efter det kunde vi enas om att utbudet var lite småtrist. Jag plockade bland välkändingar som Max, Billy, Lilla Anna med flera, han lockades av färgsprakeri och flikar. Jag hade verkligen stålsatt mig för att inte klanka på hans val, men vilka böcker han än plockade med blev svaret ”nej” när jag frågade om vi skulle ta hem den bok han för tillfället höll i. Men så hände något:

Jag ska villigt erkänna att jag själv plockade ner den från hyllan. Jag vet ju att han älskar filmen Bilar, så jag tänkte att en bok på temat kan väl inte skada. Framför allt tänkte jag att han ju ändå säger nej till allting. Pucko!

När han väl hade denna ljudsatta avskrift av ett undermåligt filmmanus (Bilar 2) i famnen släppte han inte den. Den var plastad (smart drag, det gick inte att ens tjuvkika på texten) och när jag sa att vi inte kunde läsa den förrän vi betalat och åkt hem fick jag i all hast rafsa ihop några andra böcker han trots sitt nej verkat gilla, skynda mot kassan och bussen. Mitt första ord till maken var ”förlåt”, men som kompensation har det varit jag som läst boken flest av de sjuttioelva gångerna den varit framme i helgen.

Och så var det med det. Jag skriver en hemtenta om ”fin- och fullitteratur” (mina ord, inte lärarens) just nu och jag kan i alla fall vara tacksam för ett bra exempel att utgå från. Återkommer i ämnet!

Read Full Post »

Den lilla kaninen Miffy har ni säkert sett? Jag minns henne från min egen barndom, ungefär på samma sätt som jag minns Hello Kitty. Som produkt alltså, inte som bok.

Frågan är om jag någonsin läste någon Miffybok, jag kan inte minnas det. Däremot läste vi några anda Dick Bruna-klassiker, inte minst Prinsen av Brabant som nog var en av de första böcker min mamma köpte till Ebbot. Den har fina rim, och enkla tydliga bilder, och jag gillar den.

Miffy däremot är jag väldigt kluven till. De böcker jag läst är enkla på gränsen till dumma, och mer än böcker känns de som leksaker. Miffys familj och Miffys hus marknadsförs just som ”lek- och pusselböcker”, och det är väl helt ok. Jag tycker i princip att det är kul när böckerna så att säga hoppar ut i vårt vardagsrum och införlivas i leken. När det gäller de här böckerna har jag dock lite mer att önska. För det första hade jag velat lära känna Miffy lite mer, få en historia och inte bara kortfattade presentationer tillsammans med kartongdockan som alltså går att plocka loss och sätta tillbaka på sidan. Men FRAMFÖR ALLT förstår jag inte varför figurerna inte kan ha baksidor. Har Miffy ingen rygg?

Sådant har jag funderat på under föräldraledigheten. Kanske är det tur att jag börjat jobba…

Uppdatering: Sedan kan man ju fråga sig vad barnen tycker om Miffy (Jo, det är faktiskt för deras skull jag läser – också!). Anledningen att deras åsikter inte kom med i den här recensionen är nog att jag inte riktigt vet. Astrid gillar figurerna, de är ju kontrastrika och tuggvänliga. Ebbot gillar mest tanken på dem. Han plockar fram dem men står sedan lite handfallen och vet inte vad han ska göra med dem. När vi hittar Miffyböcker på biblioteket blir han glad, men när vi läser dem tappar han snabbt intresset.

Vad tycker du om Miffy?

Böckerna är recensionsexemplar från förlaget.

Read Full Post »

Meh!

För hundra år sedan visade en kompis mig en doptavla som hon beställt till sin son. Jag tyckte den var så himla fin, och har tänkt på den sedan dess (till exempel att den inte alls behöver vara en doptavla utan bara kan vara en födelsetavla om man nu inte tvunget är medlem i kyrkan).

Jag har sett varianter men inte hittat just den illustratör som hon visade (vilket kan ha berott på att jag inte visste vad illustratören i fråga hette).

Nu av en slump hittade jag den. Illustratören är ju en av mina barnboksfavoriter, just nu aktuell med både Kivi och Tisdagskossan. Så det kan vara!

Read Full Post »

Older Posts »