Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘recension’ Category

Av Anna Ribbing och Maria Nilsson ThoreAv Anna Ribbing och Maria Nilsson Thore

Något man snabbt lär sig att uppskatta som småbarnsförälder är smarta bäbisböcker. Perböcker med tanke, och nästa stegets böcker (ofta på tittuttema) med någon liten glimt i ögat. Annars blir man rätt snart rätt ess, kan jag lova.

Det här är just en sådan bok. Den börjar i detaljer, visar djuret och presenterar vad djuret gör, för att ta oss till det stora perspektivet och faktiskt ge högläsaren möjlighet att prata med barnen om att allting hänger ihop. Att världen pågår hela tiden över allt, inte bara inne i vårt lilla hus i vår lilla bubbla. Det är fint. Och det är bra.

Boken är ett recensionsexemplar från Rabén & Sjögren.

Annonser

Read Full Post »

Av Hanna Albrektson

Vi pratar om hur stora bokhylleinnehavaren känner inför att lilla bokhylleinnehavaren nu börjar på samma dagis som honom. Jag frågar om det känns ”konstigt”, ”bra” eller ”dumt” och han tänker efter lite. Sedan svarar han: ”Det känns coolt”. När jag frågar vad coolt betyder säger han: ”Men åh, läs Känslornas pekbok”.

Gilla förlag har gett ut flera annorlunda pekböcker, och jag tycker det är jättekul att det kommer en som inte väjer för svåra och krångliga känslor.

Jag kan hålla med Helena på Barnboksprat om att det är svårt att förklara känslor som ”hysterisk” för ett barn i pekboksåldern, samtidigt bäddar det ju för intressanta tolkningar och diskussioner. Jag tänker också att nya konstiga ord sjunker in efter hand, och det är aldrig fel att ha många sätt att beskriva sina känslor.

Hanna Albrektsons fåglar är uttrycksfulla och för den vuxne läsaren är känslorna omöjliga att ta fel på. Ibland är det faktiskt inte helt fel att se småbarnströttheten som inte sällan gränsar till hysteri speglad i extrema miner.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Read Full Post »

Är ni nyfikna nu då?

Här är i alla fall boken som dottern älskade:

Natur & Kultur

Den är skriven av Åsa Medel-Hartvig, med stämningsfulla illustrationer av Ane Gustavsson (läs mer om den här). Konceptet är enkelt, lilla Otis upptäcker sorg och gör vad han kan för att sätta plåster på såren. Ibland bokstavligen, ibland räcker en nalle eller en mysstund. Men vem tröstar Otis?

Jag vet ju inte exakt vad i den som tilltalade Astrid så mycket, men det finns något mycket lugnande i de trösterika upprepningarna, och naturligtvis i det lyckliga slutet. Tilltalet är enkelt och ur barnets perspektiv, någon tvivel om att små barnarmar runt halsen och en utlånad sköldpaddsväska faktiskt löser såväl akuta (pappas väska som glömdes på bussen) som med existentiella (farfaderns sorg över något han läst i tidningen, en dödsannons?) finns inte.

Åsa Mendel-Hartvig är lite expert på de där små barnens känslor och vänder gärna på dem. Ni har väl läst om Tessla och hennes bångstyriga föräldrar?
Som tvåbarnsförälder är jag för övrigt mycket peppad på hennes nästa bok.

Boken är ett recensionsexemplar från Natur & Kultur.

Read Full Post »

Bilresor, långa dagsturer liksom korta strandfärder, tenderar att bli ett litet helvete i varma bilar med små otåliga barn. Härom dagen hörde jag om en mammakollega som tvingats sjunga den gamla slagdängan ”Hör nu magistern” på repeat i 16 mil för att hålla sonen lugn, och jag gissar att det inte bara är jag som har liknande historier (maken brukar få mig att gråta men barnen att bli märkligt lugna genom att dra hela Balladen om Briggen Blue Bird av Hull).

Därför är det alltid välkommet med hjälp att bredda repertoaren, bäst på den fronten för min del har nog Visor och ramsor i Hellsingland (Rabén & Sjögren, 2009)varit. Sångböcker med cd-skivor har lång livslängd, och när artisterna är bra orkar till och med vuxna med de 32 upprepningar som småttingarna kräver av varje låt.

Min bokmal till son och musikälskare till dotter har dessutom i Catarina Kruusval hittat sin gemensamma nämnare, där de välkända barnsångerna både kan sjungas och läsas i bekväm (och tuggvänlig, vilket är viktigt när det gäller musikälskaren) kartong (Rabén & Sjögren).

Många av Barnkammarböckerna (Bonnier Carlsen) har skiva till, och när de dessutom har noter för den som kan läsa (och spela) sådana gillar jag det. Det enda tråkiga blir upprepningarna. Jag vet inte hur många varianter av diverse kända barnvisor vi lyssnat igenom för att bara få de där nya guldkornen som blir favoriter och just breddar repertoaren.

Men så var det ju det där med repertoar. Får det kallas så när varannan ton ligger lite mittemellan den rätta och något helt annat? Är det ok att börja sväva iväg i någon annan barndomsfavorit mitt i sången om okända djur för att man plötsligt över huvud taget inte kan komma på hur det ska vara? Klart det är ok under de där krislägena i bilen (då man tackar gudarna att man inte åker tåg och tvingas utsätta andra än de närmaste), men jag tror att rätt många föräldrar ofta känner sig osäkra när det är dags för sångstund. Därför var jag extra nyfiken när Tina Ahlin kom med en ljudsatt sångbok illustrerad av Jessica Kurki: Svenska barnvisor, Urval, piano och munspel av Tina Ahlin (Bokförlaget Max Ström, 2012). Boken är en rätt logisk utgivning av Max Ström förlag som gjorde succé med den ljudsatta fågelboken. Utformandet är också detsamma – det lite klumpiga tryckandet från 1-50 för att välja sång (varför inte en siffersats som på en telefon?) och det lite burkiga ljudet från en liten högtalare som sitter i bakre pärmen. Ändå tycker jag idén är briljant! Att få text, noter, fina illustrationer till en massa klassiker – och dessutom få en egen pianist! Det går lagom snabbt, och jag får hjälp med sånger jag älskat men aldrig vågat sjunga eftersom melodin bara låtit vettig i mitt huvud och knappt där. Den stora invändningen är nog ändå utbudet, för nog klarar de flesta föräldrar en någorlunda variant av imse vimse? Måste vi ens sjunga Bä, bä, vita lamm för våra stadsbarn? Men med godingar som Yllevisan, O-låten och inte minst Jätten Jorms sång så köper jag det ändå. Den som umgås med oss får känna sig varnad. Nu finns det ingen ursäkt att inte sjunga med.

Read Full Post »

För den som inte läser Vi föräldrar kommer mina tittuttips (i hela sin längd, eftersom tidningen var tvungen att korta ursprungstexten en hel del):

Eva Emmelin, journalist som skriver om barnböcker i Skånska Dagbladet och bloggar om dem på lillabokhyllan.wordpress.com, har valt ut fem bra böcker för barn i tittutåldern.

 

Dojo gömmer sig av Karin Salmson och Marcus Brengesjö (Olika förlag)

Var är Dojo? Marcus Brengesjös färgstarka och fantasifulla bilder sprakar och i letandet efter Dojo möter vi flera oväntade filurer. Oformliga Dojo med sin rosa prickiga klänning finns också i Dojo på skattjakt och Dojo har kalas.

 

Bäbis tittut av Ann Forslind (Alfabeta)

När älskade Bäbis leker tittut går det vilt till. En gång till! Men var är mamma? Av alla böcker om Bäbis är det här kanske den direktaste, och en av de roligaste, även om min favorit nog alltid kommer att vara Bäbis dansar.

 

Vilma säger titta av Anna Ribbing och Lisa Gunnarsson (Rabén&Sjögren)

Vems randiga tass är det som tittar fram? Här får de riktigt små barnen öva på det som är mångas första ord: titta! Lite synd är det bara att svaret på frågan kommer på samma uppslag, istället för på nästa. Så är det i Vilma säger den! om den klassiska peka-gissa-leken i mataffären. Vad är det Vilma ser och vi fram till sista sidan bara kan ana?

 

Dadda hälsar på av Tisell/Johansson/Bergner/Hagstrand (Hatten förlag)

Vem gömmer sig bakom dörren? Träffa Bobbo, Babba och de andra. Babblarnas koncept handlar om språkinlärning, men dörrknackning är spännande i sig och de här färgglada figurerna är favoriter hemma. Funkar som bok, men är så klart roligast med ljud och stoj på babblarna.se.

 

Vira vaknar av Annika Thore och Maria Nilsson Thore (Bonnier Carlsen)

Vira har just vaknat, men var är hon egentligen? Där är foten, men var är Vira? Tittut i barnens tryggaste miljö, och med 70-tals lakan som bonus för nostalgiska föräldrar.

 

Read Full Post »

Här kommer några tips på böcker för barn – och inte minst föräldrar – som börjar/börjat nytt i höst. Själv jobbar jag min första dag efter nio veckors semester/föräldraledighet idag. Det känns minst sagt märkligt!

Read Full Post »

Min senaste spalt i Skånskan kommer här:

Jag tror jag har gnällt om det här tidigare, och börjar därför den här spalten med mer gnäll för att få det ur världen. Jag tror nämligen att jag helt enkelt måste uppmana till bojkott av de småbarnsböcker om Muminfamiljen som Alfabeta ger ut i parti och minut.

Det är möjligt att det finns opublicerade illustrationer att gödsla med, men saknar man helt finess i utformandet tycker jag det kan vara. Den senaste, Mumin leker tittut (Alfabeta), ska i alla fall ut ur mitt hus. Inte ens minstingen som inte kunde vara mer målgrupp bryr sig om den och mina vuxna ögon letar förgäves efter åtminstone någon liten Janssonsk detalj att mysa åt.

Nej, vill man ha en tittutbok till sin minsting tycker jag man ska välja Vira vaknar av Annika Thore och Maria
Nilsson Thore (Bonnier Carlsen, 2011), och vill man läsa om Mumin ska man läsa något Tove Jansson faktiskt var med och producerade.

Sådär. Nu till något med mycket mer finess: Det var tur: Det var synd av Thomas Halling och Eva Eriksson (Alfabeta). Det här är Sliding doors för 4-5-åringen och faktiskt riktigt roligt. För nog är det spännande att tänka på att ett steg i en annan riktning hade kunnat ändra dagen helt. Här är det inget livsavgörande, bara vardagsfilosofi och både roligt och tankväckande. Bra att plocka fram när allt gått snett, eller som ett sätt att avrunda en fin dag.

 

För de barn som när en längtan om att bli djurägare kan veliga/tveksamma/motvilliga/allergiska föräldrar istället läsa Ester Fransson och djurbytardagen av Johan Rundberg och Per José Karlén (Kultur & Natur). Den lär visserligen inte fungera helt avskräckande (till det är nog Kivi och Monsterhund från Olika förlag bättre), men kan i alla fall ge en känsla för olika typer av husdjur och kanske väcka nya idéer till julens önskelista. Dessutom ger den en rolig läsestund. Sitter lillasyster eller lillebror med kan I naturen (Raben & Sjögren) ge lite känsla för de djur och upplevelser som finns omkring oss utan djurbutiksbesök, för här får vi lyssna på både måsar, ugglor och älvens porlande. Boken är en i serien Nyfikna öron, där det tidigare getts ut enkla och ljudsatta pekböcker med våra vanliga fåglar och husdjur. Förutom naturromantik kom nyligen en med instrument, och även om jag tycker böckerna är fina (och har föredömligt lättryckta knappar och lagom högt ljud – det är inte att förakta som alla småbarnsföräldrar vet) kan jag tycka de är lite tråkiga. Antagligen tycker förlagen att de behöver konkurrera med smarttelefånernas många appar på liknande tema, men jag undrar om det inte är så att apparna ändå är just smartare.

Något som däremot är väldigt svårt att konkurrera med är finurliga högläsningsböcker, och en sådan har vi hittat i nyutgåvan av den gamla klassikern Eloise av Kay Thompson (Rabén & Sjögren). Den är visserligen inte helt enkel att läsa högt alltid, men sexåriga Eloises strapatser på hotel Plaza går inte att värja sig mot, och jag fascineras av att treåringen gillar det trots de många daterade och för en svensk medelklassunge obegripliga referenserna. Det måste vara något av busungarnas universalspråk som lyser igenom.

Finurlig på ett annat sätt är den lilla Mullvaden, nu i ytterligare en bok på svenska: Den lilla mullvaden och raketen (Parabellum Nord). Här är det naiviteten och uppfinningsrikedomen som gör läsglädjen, och för de yngre barnen blir bildernas enkla dramatik äventyret.

 

Read Full Post »

Older Posts »