Av Kristina Murray Brodin och Bettina Johansson
Efter en första läsning skrev jag att den här boken var precis så fin som jag väntat mig efter att ha läst Maskerad. Kanske är den ännu lite finare.
För precis som i Maskerad känns det som att vi får ett kikhål in i en verklig värld. Jag har inte varit där, har tack och lov inte haft en mamma som tappade håret och blev trött, men jag tror att det för ett litet barn kan vara just så här. Konstigt, tråkigt och jobbigt men också lika självklart som allt annat här i livet.
Huvudpersonen i Världens mamma och en katt (ett barn med outtalat kön!) tycker om alla sina olika mammor; den tröttaste och den tokigaste och den dummaste och den snällaste. Kanske ger mamma henom en katt i födelsedagspresent. Det vore bra att ha när mamma somnar under sagoläsningen.
Texten, som är i jagform vilket nästan är en förutsättning när man väljer att inte avslöja om huvudpersonen är en han eller hon, är rättfram och precis så lagom filosofisk som ett barn i förskoleåldern kan vara. Bilderna är ett kapitel för sig, berättar egna små historier i den pågående berättelsen och är vänliga, ärliga och mjuka i färg och form. ”Som konstverk”, skrev Karin på Enbokcirkelföralla, och jag håller med!
Det här är inte en av de där övertydliga böckerna som ska få barnet att prata om döden. Det är inte 70-talets förnumstiga lärobok om ”när Olas farfar dog”. Det här är en bok för alla barn, men säkert blir igenkänningen och öppningen till samtal extra betydelsefull för de barn som lever nära döden.
Den lilla bokhyllan 