Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘3-7 år’ Category

Äntligen gillar sonen långfilm. Just nu tittar vi på Min granne Totoro, och den är helt fantastisk. Det visste ni säkert redan, men jag påminner!

Read Full Post »

Bilresor, långa dagsturer liksom korta strandfärder, tenderar att bli ett litet helvete i varma bilar med små otåliga barn. Härom dagen hörde jag om en mammakollega som tvingats sjunga den gamla slagdängan ”Hör nu magistern” på repeat i 16 mil för att hålla sonen lugn, och jag gissar att det inte bara är jag som har liknande historier (maken brukar få mig att gråta men barnen att bli märkligt lugna genom att dra hela Balladen om Briggen Blue Bird av Hull).

Därför är det alltid välkommet med hjälp att bredda repertoaren, bäst på den fronten för min del har nog Visor och ramsor i Hellsingland (Rabén & Sjögren, 2009)varit. Sångböcker med cd-skivor har lång livslängd, och när artisterna är bra orkar till och med vuxna med de 32 upprepningar som småttingarna kräver av varje låt.

Min bokmal till son och musikälskare till dotter har dessutom i Catarina Kruusval hittat sin gemensamma nämnare, där de välkända barnsångerna både kan sjungas och läsas i bekväm (och tuggvänlig, vilket är viktigt när det gäller musikälskaren) kartong (Rabén & Sjögren).

Många av Barnkammarböckerna (Bonnier Carlsen) har skiva till, och när de dessutom har noter för den som kan läsa (och spela) sådana gillar jag det. Det enda tråkiga blir upprepningarna. Jag vet inte hur många varianter av diverse kända barnvisor vi lyssnat igenom för att bara få de där nya guldkornen som blir favoriter och just breddar repertoaren.

Men så var det ju det där med repertoar. Får det kallas så när varannan ton ligger lite mittemellan den rätta och något helt annat? Är det ok att börja sväva iväg i någon annan barndomsfavorit mitt i sången om okända djur för att man plötsligt över huvud taget inte kan komma på hur det ska vara? Klart det är ok under de där krislägena i bilen (då man tackar gudarna att man inte åker tåg och tvingas utsätta andra än de närmaste), men jag tror att rätt många föräldrar ofta känner sig osäkra när det är dags för sångstund. Därför var jag extra nyfiken när Tina Ahlin kom med en ljudsatt sångbok illustrerad av Jessica Kurki: Svenska barnvisor, Urval, piano och munspel av Tina Ahlin (Bokförlaget Max Ström, 2012). Boken är en rätt logisk utgivning av Max Ström förlag som gjorde succé med den ljudsatta fågelboken. Utformandet är också detsamma – det lite klumpiga tryckandet från 1-50 för att välja sång (varför inte en siffersats som på en telefon?) och det lite burkiga ljudet från en liten högtalare som sitter i bakre pärmen. Ändå tycker jag idén är briljant! Att få text, noter, fina illustrationer till en massa klassiker – och dessutom få en egen pianist! Det går lagom snabbt, och jag får hjälp med sånger jag älskat men aldrig vågat sjunga eftersom melodin bara låtit vettig i mitt huvud och knappt där. Den stora invändningen är nog ändå utbudet, för nog klarar de flesta föräldrar en någorlunda variant av imse vimse? Måste vi ens sjunga Bä, bä, vita lamm för våra stadsbarn? Men med godingar som Yllevisan, O-låten och inte minst Jätten Jorms sång så köper jag det ändå. Den som umgås med oss får känna sig varnad. Nu finns det ingen ursäkt att inte sjunga med.

Read Full Post »

Här kommer några tips på böcker för barn – och inte minst föräldrar – som börjar/börjat nytt i höst. Själv jobbar jag min första dag efter nio veckors semester/föräldraledighet idag. Det känns minst sagt märkligt!

Read Full Post »

En av mina absoluta favoritbarnböcker har kommit som app, och betyget hos Pappas appar bådar mycket mycket gott!

Read Full Post »

Förlåt

Att det har kommit två nya Vem-böcker utan att jag vetat om det (även om jag så klart såg i nån katalog för en evighet sedan att de var på g) säger lite om hur jag skött den här bloggen på sistone. Vet inte om jag kan lova bot och bättring, men ett försök utlovas härmed dyrt och heligt!

Read Full Post »

Min senaste spalt i Skånskan kommer här:

Jag tror jag har gnällt om det här tidigare, och börjar därför den här spalten med mer gnäll för att få det ur världen. Jag tror nämligen att jag helt enkelt måste uppmana till bojkott av de småbarnsböcker om Muminfamiljen som Alfabeta ger ut i parti och minut.

Det är möjligt att det finns opublicerade illustrationer att gödsla med, men saknar man helt finess i utformandet tycker jag det kan vara. Den senaste, Mumin leker tittut (Alfabeta), ska i alla fall ut ur mitt hus. Inte ens minstingen som inte kunde vara mer målgrupp bryr sig om den och mina vuxna ögon letar förgäves efter åtminstone någon liten Janssonsk detalj att mysa åt.

Nej, vill man ha en tittutbok till sin minsting tycker jag man ska välja Vira vaknar av Annika Thore och Maria
Nilsson Thore (Bonnier Carlsen, 2011), och vill man läsa om Mumin ska man läsa något Tove Jansson faktiskt var med och producerade.

Sådär. Nu till något med mycket mer finess: Det var tur: Det var synd av Thomas Halling och Eva Eriksson (Alfabeta). Det här är Sliding doors för 4-5-åringen och faktiskt riktigt roligt. För nog är det spännande att tänka på att ett steg i en annan riktning hade kunnat ändra dagen helt. Här är det inget livsavgörande, bara vardagsfilosofi och både roligt och tankväckande. Bra att plocka fram när allt gått snett, eller som ett sätt att avrunda en fin dag.

 

För de barn som när en längtan om att bli djurägare kan veliga/tveksamma/motvilliga/allergiska föräldrar istället läsa Ester Fransson och djurbytardagen av Johan Rundberg och Per José Karlén (Kultur & Natur). Den lär visserligen inte fungera helt avskräckande (till det är nog Kivi och Monsterhund från Olika förlag bättre), men kan i alla fall ge en känsla för olika typer av husdjur och kanske väcka nya idéer till julens önskelista. Dessutom ger den en rolig läsestund. Sitter lillasyster eller lillebror med kan I naturen (Raben & Sjögren) ge lite känsla för de djur och upplevelser som finns omkring oss utan djurbutiksbesök, för här får vi lyssna på både måsar, ugglor och älvens porlande. Boken är en i serien Nyfikna öron, där det tidigare getts ut enkla och ljudsatta pekböcker med våra vanliga fåglar och husdjur. Förutom naturromantik kom nyligen en med instrument, och även om jag tycker böckerna är fina (och har föredömligt lättryckta knappar och lagom högt ljud – det är inte att förakta som alla småbarnsföräldrar vet) kan jag tycka de är lite tråkiga. Antagligen tycker förlagen att de behöver konkurrera med smarttelefånernas många appar på liknande tema, men jag undrar om det inte är så att apparna ändå är just smartare.

Något som däremot är väldigt svårt att konkurrera med är finurliga högläsningsböcker, och en sådan har vi hittat i nyutgåvan av den gamla klassikern Eloise av Kay Thompson (Rabén & Sjögren). Den är visserligen inte helt enkel att läsa högt alltid, men sexåriga Eloises strapatser på hotel Plaza går inte att värja sig mot, och jag fascineras av att treåringen gillar det trots de många daterade och för en svensk medelklassunge obegripliga referenserna. Det måste vara något av busungarnas universalspråk som lyser igenom.

Finurlig på ett annat sätt är den lilla Mullvaden, nu i ytterligare en bok på svenska: Den lilla mullvaden och raketen (Parabellum Nord). Här är det naiviteten och uppfinningsrikedomen som gör läsglädjen, och för de yngre barnen blir bildernas enkla dramatik äventyret.

 

Read Full Post »

Idag skriver jag på tema reseböcker för barn! Du hittar texten här!

Read Full Post »

Older Posts »