Högläsningsstunden den bästa är!

Ikväll tvingade dottern (15 månader) mig att läsa samma bok sju gånger. Under den sjunde somnade hon nöjt, liggandes på min mage.

Det var en ny bok som jag tog hem från jobbet idag och inom kort ska jag berätta för er vilken!

Read Full Post »

Gnäll och bojkott

Min senaste spalt i Skånskan kommer här:

Jag tror jag har gnällt om det här tidigare, och börjar därför den här spalten med mer gnäll för att få det ur världen. Jag tror nämligen att jag helt enkelt måste uppmana till bojkott av de småbarnsböcker om Muminfamiljen som Alfabeta ger ut i parti och minut.

Det är möjligt att det finns opublicerade illustrationer att gödsla med, men saknar man helt finess i utformandet tycker jag det kan vara. Den senaste, Mumin leker tittut (Alfabeta), ska i alla fall ut ur mitt hus. Inte ens minstingen som inte kunde vara mer målgrupp bryr sig om den och mina vuxna ögon letar förgäves efter åtminstone någon liten Janssonsk detalj att mysa åt.

Nej, vill man ha en tittutbok till sin minsting tycker jag man ska välja Vira vaknar av Annika Thore och Maria
Nilsson Thore (Bonnier Carlsen, 2011), och vill man läsa om Mumin ska man läsa något Tove Jansson faktiskt var med och producerade.

Sådär. Nu till något med mycket mer finess: Det var tur: Det var synd av Thomas Halling och Eva Eriksson (Alfabeta). Det här är Sliding doors för 4-5-åringen och faktiskt riktigt roligt. För nog är det spännande att tänka på att ett steg i en annan riktning hade kunnat ändra dagen helt. Här är det inget livsavgörande, bara vardagsfilosofi och både roligt och tankväckande. Bra att plocka fram när allt gått snett, eller som ett sätt att avrunda en fin dag.

 

För de barn som när en längtan om att bli djurägare kan veliga/tveksamma/motvilliga/allergiska föräldrar istället läsa Ester Fransson och djurbytardagen av Johan Rundberg och Per José Karlén (Kultur & Natur). Den lär visserligen inte fungera helt avskräckande (till det är nog Kivi och Monsterhund från Olika förlag bättre), men kan i alla fall ge en känsla för olika typer av husdjur och kanske väcka nya idéer till julens önskelista. Dessutom ger den en rolig läsestund. Sitter lillasyster eller lillebror med kan I naturen (Raben & Sjögren) ge lite känsla för de djur och upplevelser som finns omkring oss utan djurbutiksbesök, för här får vi lyssna på både måsar, ugglor och älvens porlande. Boken är en i serien Nyfikna öron, där det tidigare getts ut enkla och ljudsatta pekböcker med våra vanliga fåglar och husdjur. Förutom naturromantik kom nyligen en med instrument, och även om jag tycker böckerna är fina (och har föredömligt lättryckta knappar och lagom högt ljud – det är inte att förakta som alla småbarnsföräldrar vet) kan jag tycka de är lite tråkiga. Antagligen tycker förlagen att de behöver konkurrera med smarttelefånernas många appar på liknande tema, men jag undrar om det inte är så att apparna ändå är just smartare.

Något som däremot är väldigt svårt att konkurrera med är finurliga högläsningsböcker, och en sådan har vi hittat i nyutgåvan av den gamla klassikern Eloise av Kay Thompson (Rabén & Sjögren). Den är visserligen inte helt enkel att läsa högt alltid, men sexåriga Eloises strapatser på hotel Plaza går inte att värja sig mot, och jag fascineras av att treåringen gillar det trots de många daterade och för en svensk medelklassunge obegripliga referenserna. Det måste vara något av busungarnas universalspråk som lyser igenom.

Finurlig på ett annat sätt är den lilla Mullvaden, nu i ytterligare en bok på svenska: Den lilla mullvaden och raketen (Parabellum Nord). Här är det naiviteten och uppfinningsrikedomen som gör läsglädjen, och för de yngre barnen blir bildernas enkla dramatik äventyret.

 

Read Full Post »

Sonens bokreapremiär – eller valfrihetens baksida

Ni väntar väl med spänning på min bokrearapport? Den kommer här!

2,5-åringens standardsvar är ju ”nej”, så att få honom att uppvisa entusiasm för bokhandelsutflykten lyckades sådär. Väl på väg var han dock rätt peppad, och när vi några dagar senare jagade födelsedagspresent till hans morfar var han riktig bokhandelsexpert och gick gladeligen i tre olika butiker.

Den första, då uppgiften enbart var att välja några böcker till sig själv och en till lillasyster, var Akademibokhandeln på köpcentret Entré. Inte min favvobokhandel på något sätt, men en inom lagom avstånd och med lagom avgränsat reabord (jag hade gjort ett förberedande besök så klart).

Vad hade jag väntat mig? Jag vet faktiskt inte riktigt, men jag var inte helt beredd på vad jag stolt konstaterade var ett bibliotekssyndrom: han ville inte köpa han vill läsa. NUNUNUNUNU! Så det första uppdraget blev att förklara bokhandelns villkor. Efter det kunde vi enas om att utbudet var lite småtrist. Jag plockade bland välkändingar som Max, Billy, Lilla Anna med flera, han lockades av färgsprakeri och flikar. Jag hade verkligen stålsatt mig för att inte klanka på hans val, men vilka böcker han än plockade med blev svaret ”nej” när jag frågade om vi skulle ta hem den bok han för tillfället höll i. Men så hände något:

Jag ska villigt erkänna att jag själv plockade ner den från hyllan. Jag vet ju att han älskar filmen Bilar, så jag tänkte att en bok på temat kan väl inte skada. Framför allt tänkte jag att han ju ändå säger nej till allting. Pucko!

När han väl hade denna ljudsatta avskrift av ett undermåligt filmmanus (Bilar 2) i famnen släppte han inte den. Den var plastad (smart drag, det gick inte att ens tjuvkika på texten) och när jag sa att vi inte kunde läsa den förrän vi betalat och åkt hem fick jag i all hast rafsa ihop några andra böcker han trots sitt nej verkat gilla, skynda mot kassan och bussen. Mitt första ord till maken var ”förlåt”, men som kompensation har det varit jag som läst boken flest av de sjuttioelva gångerna den varit framme i helgen.

Och så var det med det. Jag skriver en hemtenta om ”fin- och fullitteratur” (mina ord, inte lärarens) just nu och jag kan i alla fall vara tacksam för ett bra exempel att utgå från. Återkommer i ämnet!

Read Full Post »

Syskonböcker

En kompis till mig är gravid. En gång gav jag henne en lista på tio böcker att läsa. Den struntar hon minsann i, men kräver istället nya lästips. De kommer här:

Flikböcker brukar gå hem hos tvååringar, och med den här kan man skoja lite om syskonet som väntar i magen (eller i väggen, eller hur det nu var!). Texten är på rim vilket för mig kräver en del, det finns inget sämre än dåiga rim i min bok, men även om de inte är i toppklass håller de.

Faller storebror för Bebben finns otaliga böcker att gå vidare med. Inte minst Busiga Bebben kommer hem, som behandlar tiden när lillsyskonet väl har anlänt.

Astrid Lindgren har också skrivit om syskonskapet, särskilt då i denna fina bok som dock är för lite äldre barn än Malins Leo.

Själv läste jag och föräldrarna den här boken när min bror skulle födas. Jag var ännu inte fyra år fyllda så jag vet inte hur mycket jag förstod av hur barn blir till vid den tidpunkten, men jag vet att jag tyckte om att läsa i boken även efter brorsan var född.

Jag älskar ju Gunilla Hanssons illustrationer, så den är värd en omläsning bara därför. Lånade ut den till några kompisar för något år sedan, och tror att omdömet blev ”lite för mycket 70-tal”…

Gunilla Hansson har skrivit och ritat den här boken, som var tillfälligt slut i lager när jag väntade Astrid. Har inte läst den men kan inte tänka mig annat än att den är fin som snus!

En bok som jag blev tipsad om när Astrid skulle födas är fotoboken Hej lillebror av Eva Broomé. Den är enkel i sin vardaglighet, men också väldigt konkret. Den handlar inte om barnet i magen, utan förbereder istället syskonet på hur det blir när barnet kommer ut. Vad gör en bäbis, liksom. Vi läser den fortfarande ibland och då byter jag ut namnet Arne mot Astrid.

Vill man prata om hur barn blir till och växer i mammas mage så finns en av mina favoritillustratörers fina lilla Uno i mammas mage. Fina bilder och enkel text!

Och på tal om fina bilder så tycker vi ju mycket om Camilla Lundsten härhemma. Därför var det självklart att köpa Äntligen syskon! Där är visserligen ett väldigt fokus på fotboll kan jag tycka, men konceptet att prata och se fram emot vad man kan göra när det nya syskonet kommer, och vad som får vänta tills syskonet i fråga växt till sig lite, är en bra utgångspunkt. Här kan man också titta mycket på detaljerna i illustrationerna, och lära sig färger och former, när Lillefanten funderar över hur lillasyster kommer att se ut.

Gunilla Woldes Emma får ju också ett syskon. I Emma och lillebror handlar det om när det nya barnet är fött. Det är fint, och temat ”storasyskonet hjälper till” uppskattas nog av många nyblivna storebröder och -systrar. Däremot är den lite daterad då lillebror har gammeldags blöja, med blöjbyxa. En kanske obetydlig detalj, men den stör igenkänningen hos sonen härhemma.

Har ni några tips till Malin? Vad läste ni när ni väntade andra (tredje, fjärde) barnet? Fyll på med förslag vetja!

Och förresten, ett litet tips till Malin själv: Den här fyll-i-boken hade inte kommit när jag blev gravid, men jag har sneglat mången gång på den sedan dess och nästan funderat på om det inte är värt en trea för att få köpa den. Skämt åsido: det är kul att komma ihåg hur det var, och jisses vad snabbt man glömmer!

Read Full Post »

Popcornmannen Poppe

Charlotta Lagerberg-Thunes, som ligger bakom popcornmannen, kontaktade mig för en tid sedan och undrade om jag ville läsa och blogga om Poppe. Det här inlägget har dröjt, men Poppe har varit i mina tankar!

Poppe och hans vänner är, som jag förstår det, tänkta att skapa ett sätt för barn och vuxna att prata om känslor och sådant som är svårt. Jag är ingen pedagog, men min första tanke när jag läser de två första böckerna om Poppe (en tredje är på gång!) är att det här säkert är utmärkt material för skolor och förskolor. Jag minnns själv hur vi i mellanstadiet jobbade med något liknande (LionsQuest hette det, antar att Lions låg bakom!?) och jag kommer ihåg hur stämningen i klassrummet var liksom lite vänligare efter de där timmarna. Det behövs, och jag är imponerad och glad över att det finns människor som engagerar sig och skriver böcker för att ge barn den möjligheten.

Poppe är, som ni förstår, ett popcorn. Han har ramlat av en majskolv och poppats i den heta solen. Som tur är hittar han Popcorndalen där bland annat Majsan bor. Här utspelar sig vardagens dramor och i böckerna finns plats att rita själv, sjunga, skapa en saga som massage på barnets rygg och diskutera. Det är döden, rasism och vänskap, men inget ämne är för litet – vad sägs till exempel om ”Brukar du också prutta när du ätit pannkakor?”.

Illustrationerna är, liksom bokens utformning, mycket enkel. Spiralryggen och de tåliga bladen passar bra till syftet – att vara en bok som barnen själv kan bläddra och rita i!

Böckerna, ja hela konceptet är ambitiöst som ni ser, men jag funderar ändå lite över behovet av sådant här hemma i bokhyllan. Finns det inte många fina barnböcker som utvecklar såväl barnets fantasi som öppnar för diskussion? Jag gillar nog själv bäst det lite med abstrakta, mindre styrda, när det kommer till stora frågor. Men jag vet inte och jag längtar lite tills Lilla bokhyllans innehavare är stora nog att plocka fram Poppe och ge det ett försök i praktiken.

Hur pratar ni om känslor med era barn? Känner ni behov av den här typen av bok? Har du erfarenhet av Poppe och hans vänner, eller liknande böcker? Berätta gärna i kommentarsfältet!

Read Full Post »

Wirsénskorna

Idoler på podiet. Carin och Stina Wirsén!

Read Full Post »

Ebbot och Magda

I fredags skickade fina Lena Arro en bok till oss. Vad glad Ebbot blev!

Tack Lena!

Böckerna om Magda och Loppsockan handlar om ett litet barns vardag. Om bästa vännen som är en Loppsocka och vad som händer när till exempel den nya lillebroren vill ha Loppsockan som sin snuttis. Jag tycker mycket om den här typen av vardagsböcker, som inte tvunget problematiserar utan låter saker vara som de är. Livsviktigt för den här genren är så klart att illustratören har något särskilt, och det har Sara Gimbergsson definitivt!

Tillsammans lyckas Arro och Gimbergsson bjuda på igenkänning men också låta läsarna fundera lite själva. Särskilt fint tycker jag det är att Magda och Anton uppenbart är adopterade, men det nämns inte. Det är helt enkelt inte en stor grej, och det är skönt. En sak jag noterar är att Loppsockan i första boken är en ”han”, medan någon könsbenämning inte nämns i bok nummer två. Jag som fick böckerna i mina händer i fel ordning väljer att läsa ”Loppsockan” istället för ”han” även i första boken. En Loppsocka behöver kanske inte vara mer än så?

Read Full Post »

Loppsockan och ett gulligt svar

På ”allmän” begäran kommer en bild på den Emmelinska varianten på en loppsocka. Den här har turkosblå ögon och tovigt gult hår, fast det syns visst lite dåligt på bilden. Ska se om jag kan få till en med Lilla bokhyllans innehavare och Loppsockan tillsammans så småningom!

Tyvärr verkar det inte som att boken går att köpa. Jag har varit ute på både Bokbörsen och Antikvariat.net utan lycka. Ja till och med på Tradera. Återstår att leta på fysiska antikvariat, eller möjligtvis våga sig på att besvära författaren ytterligare. Fick nämligen precis ett snabbt och fint svar:

Hej Eva och Ebbot!

Vad roligt att ni gillar Loppsockan, det gör jag också. Sara Gimbergsson och jag hade väldigt kul när vi gjorde böckerna, särskilt den första eftersom ingen riktigt visste hur en loppsocka skulle se ut, inte ens jag som hade hittat på honom. Jag tycker att Sara lyckades fantastiskt bra med att ge honom liv!

 

Tyvärr säger förlaget att efterfrågan är för liten för att de ska kunna trycka en ny upplaga. Synd, men som så ofta annars är det pengarna som styr.

Hoppas att du hittar boken någonstans, annars får du höra av dig igen, så ska jag leta i gömmorna, jag har säkert några ex liggande. Klart att Ebbot ska ha en egen ” Magda och Loppsockan ”!

Bästa hälsningar

Lena

Read Full Post »

Loppsocka sökes

Skrev just ett brev till författaren till många fina barnböcker Lena Arro:

Hej Lena!

Jag vill berätta att sedan min son, Ebbot 16 månader, upptäckte Magda, Anton och framför allt Loppsockan härom dagen så vill han inte läsa något annat. Han hämtar den hela tiden!

Nu har jag sytt honom en egen loppsocka, och också letat efter bok nummer 1 på internet. Den verkar inte gå att köpa? Vad tråkigt! Vet du om den kommer att tryckas på nytt?

 

Undrar

Eva

Read Full Post »

Böcker som är svåra att läsa högt

På temat böcker på rim började fundera på andra böcker som är svåra att läsa högt.

Pekböcker har ju sina begränsningar, och kräver både energi och fantasi när man läser dem för hundrade gången. Några som jag faktiskt inte klarar av är helt oväntat favoriten Wirséns två böcker för de yngsta som kom i våras.

De heter Hej! och Oj!, och har som vanligt när det gäller wirsenskan fantastiska bilder. Men till skillnad från både Vem-böckerna och En liten skär-böckerna (som ju förresten ofta är på rim) så ligger texten i de här pekböckerna inte alls bra i min mun. Jag vet att maken har samma problem.

En anledning är de många rösterna, som alla säger samma sak. 5-6 personer som alla säger ”Hej” på samma uppslag gör det svårt att läsa naturligt. Särskilt för mig som är kass på att härma dialekter – något som annars kunde varit lösningen.

Har ni exempel på böcker som ni inte tycker om att läsa högt?

Bokhunger har förresten nyligen skrivit om ”Oj”. Läs hennes åsikt här!

Read Full Post »