Den lilla kaninen Miffy har ni säkert sett? Jag minns henne från min egen barndom, ungefär på samma sätt som jag minns Hello Kitty. Som produkt alltså, inte som bok.
Frågan är om jag någonsin läste någon Miffybok, jag kan inte minnas det. Däremot läste vi några anda Dick Bruna-klassiker, inte minst Prinsen av Brabant som nog var en av de första böcker min mamma köpte till Ebbot. Den har fina rim, och enkla tydliga bilder, och jag gillar den.
Miffy däremot är jag väldigt kluven till. De böcker jag läst är enkla på gränsen till dumma, och mer än böcker känns de som leksaker. Miffys familj och Miffys hus marknadsförs just som ”lek- och pusselböcker”, och det är väl helt ok. Jag tycker i princip att det är kul när böckerna så att säga hoppar ut i vårt vardagsrum och införlivas i leken. När det gäller de här böckerna har jag dock lite mer att önska. För det första hade jag velat lära känna Miffy lite mer, få en historia och inte bara kortfattade presentationer tillsammans med kartongdockan som alltså går att plocka loss och sätta tillbaka på sidan. Men FRAMFÖR ALLT förstår jag inte varför figurerna inte kan ha baksidor. Har Miffy ingen rygg?
Sådant har jag funderat på under föräldraledigheten. Kanske är det tur att jag börjat jobba…
Uppdatering: Sedan kan man ju fråga sig vad barnen tycker om Miffy (Jo, det är faktiskt för deras skull jag läser – också!). Anledningen att deras åsikter inte kom med i den här recensionen är nog att jag inte riktigt vet. Astrid gillar figurerna, de är ju kontrastrika och tuggvänliga. Ebbot gillar mest tanken på dem. Han plockar fram dem men står sedan lite handfallen och vet inte vad han ska göra med dem. När vi hittar Miffyböcker på biblioteket blir han glad, men när vi läser dem tappar han snabbt intresset.
Vad tycker du om Miffy?
Böckerna är recensionsexemplar från förlaget.
Read Full Post »
Den lilla bokhyllan 